Kolumn

Dags att fälla hindren

Vi är alla mästare på att hitta på undanflykter när det gäller motion. En ytterst vanlig undanflykt är det dåliga vädret.

Jag trodde länge att man inte kunde springa utomhus på vintern. Jag hade ända sedan barnsben fått lära mig att köldgränsen är –10 grader och att det är ohälsosamt att bli andfådd om det är kallare än så. Därtill var jag rädd att jag skulle vricka vristerna eller stöta knäet på de hala och isiga stigarna. Därför gömde jag löparutrustningen längst in i garderoben så fort de första snöflingorna föll på hösten och tog inte fram dem förrän vårsolen hade smultit ner de största snödrivorna.

Det ledde till att jag inte motionerade på vintern, förutom då jag tog en liten söndagspromenad eller gick ut med barnen till skridskobanan eller pulkabacken.

På våren var det svårt att komma i gång med löpandet på nytt. Löparkläderna var försvunna, bara den ena strumpan fanns kvar och löparskorna hade fått en helt ny form efter att de varit inklämda mellan de andra skorna. Hela den tid jag hade reserverat för motioneringen gick till att söka fram utrustningen.

Vintern 2011 var kall. Det var länge över 20 grader kallt men löparlusten var stor. Tillsammans med några kompisar hade vi anmält oss till maratonloppet i Barcelona i mars och för att klara oss i mål var vi tvungna att springa även några längre lopp. Att springa tre timmar på en löparmatta lockade inte och därför beslöt vi att vi inte bryr oss om kölden och de isiga stigarna, utan vi utmanar vädergudarna och går ut och löper trots farorna.

Termometern visade –22 grader. Vi klädde på oss alla ylleunderkläder vi hittade i skåpen, satt tunna yllesockor på oss och en extra halsduk runt ansiktet. Vi planerade rutten så att vi alltid hade kort väg hem, om det blev alltför kallt. I början frös vi om fötterna men efter ett par kilometer kom kroppen i gång och tårna blev varma. Mössan, halsduken och ögonfransarna blev helt vita av frost men annars gick det bra. Vi sprang flera varv runt en åtta kilometer lång rutt och hade ingen tidsgräns så i början tog vi det lugnt. Efter några varv kunde vi redan lätta på halsduken och vi undrade varför vi inte hade förstått det fina med vinterlöpningen tidigare.

Allt som allt sprang vi 32 kilometer. Inte en enda gång slant foten, fast jag löpte i mina vanliga joggingskor. Jag frös inte heller, förutom i början om tårna. Jag blev inte förkyld, fick inte lunginflammation eller bröt benet. Tvärtom, efteråt kände jag mig ovanligt pigg och kry. Dess­utom har ett varmt bad, het chilichoklad och en mysig kväll framför brasan aldrig känts så skönt som efter det loppet. Därför skrotade jag med detsamma alla mina farhågor och beslöt att jag hädan­efter alltid ska löpa också på vintern trots kölden.

För att inte bli liggande på soffan är det viktigt att man gör det lätt att stiga upp från den. Det lönar sig ibland att stanna upp och fundera om man byggt upp onödiga hinder som gör det svårare att komma iväg. Är alla regler faktiskt nödvändiga, eller finns det också sådana som man kan strunta i?

Baba Lybeck
journalist och programledare
Publicerad i Etiketten 1/2015