Kolumn

Påsktragedi

Prestationsångest förknippas ofta med festhelgerna. Så är det också med mig. Jag minns en tonårsjul då jag grät bittra tårar när min kära mamma hade glömt att köpa ärter till skinkan och en påsk som var förstörd när den traditionella ryska kulitsan var rå inuti.

Den värsta tragedin skedde den första påsken som jag ordnade hemma i mitt eget hem. Som nybliven mamma, ville jag att allt skulle gå rätt till. Jag höll stenhårt fast vid vår släkts ortodoxa traditioner. Till pashan köpte jag en specialtillverkad torr kvark, som man bara fick köpa hos Gamla Saluhallens ost-tanter. Den var dyr men jag ville inte pruta på traditionerna.

Jag ringde flera rådgivande samtal till min mamma innan jag vågade ta itu med tillverkandet av pashan. Jag blötlade den gamla pashaformen som min mormor gjort, tvättade den nyinköpta gasväven i 60 grader, lyfte fram det ekologiska smöret och äggen i rumstemperatur och lade sockret, kryddorna, suckaterna, de torkade apelsinskalen, mandelkrosset och korinterna i små skålar. Till sist vispade jag den ekologiska grädden och var hela tiden rädd att det skulle bli smör. Allt gick bra, och äntligen fick jag börja blanda ihop de doftande ingredienserna i en stor skål.

Det blev en hel del kvarkmassa och den var tjock. Min mamma brukade ibland använda en köttkvarn för att få ingredienserna väl ihopblandade men jag fick göra det för hand och det var jobbigt. Det var en sen kväll och vi hade besök av en nära vän som höll sällskap. När massan var blandad var det dags att smaka på den. Jag älskar pasha och tog en stor, rågad tesked – men fick genast spotta ut allt.

Det smakade fruktansvärt.

Först förstod jag inte vad som hänt, men när jag lite lugnat mig insåg jag att den hemska smaken var salt. På den tiden hade jag saltet och sockret i nästan likadana glasburkar och i brådskan hade jag tagit miste på burken. Jag hade satt 2,5 dl salt i pashan, i stället för socker.

Hela smeten måste slängas.

Jag var kuvad. Hela min existens som mor, ortodox och matlagare var ifråga­satt. Dessutom var klockan redan så mycket att jag inte längre kunde skaffa ny vanlig butikskvark som ersättning för den bortslängda. Det såg ut som om vi skulle vara tvungna att fira påsk utan pasha.

Som tur har vår vän sinne för humor. Han tog allt ut av salttragedin och retar mig för den alltfortfarande, nästan 20 år senare. Han fick också mig till sist att se det komiska i det hela.

Misstaget var en bra lärdom. Festhelgernas gamla traditioner är värdefulla och det lönar sig att värna om dem. Men man ska akta sig för att pressa sig alltför hårt, för då blir förberedelserna lätt enbart ett glädjelöst presterande och en serie besvikelser.

Salt- och sockerkärlen har efter det sett mycket olika ut hemma hos oss och pashan fick vi också gjord följande dag. Barnen tyckte att den smakade gudomligt, trots att den inte hade hunnit stå i formen tillräckligt länge och trots att den var gjord av helt vanlig burkkvark.

Baba Lybeck
journalist och programledare
Publicerad i Etiketten 1/2014