Annorlundaskapet tyngde min barndom - först nu vet jag att jag klarar mig

Jag har alltid avskytt den finländska attityden till valborg och andra fester. Alla är så alkoholfokuserade. Visst använder jag själv också alkohol, jag är inte absolutist, jag dricker ett glas vin, men undviker berusning. Kanske beror det på att jag undermedvetet skyddar mig själv, för jag vet att jag har ärftlig alkoholism.  

Min mamma dog i levercirros. Den sista sommaren besökte jag henne på sjukhuset med min syster. Mamma sov, så vi lämnade ett brev. Vi skrev att vi önskade att hon skulle sluta dricka.

Jag var 14 år, min storasyster 16.

Men mamma kunde inte göra något åt sitt drickande. Det insåg jag när hon omtöcknad vaknade i sjukhussängen och genast började söka efter en flaska. Så sjuk var hon.

Mamma hade druckit under båda graviditeterna och därför har vi båda systrar fått diagnosen FAS. Mamma sade åt mig, att jag var ett misstag. Vem pappa är vet jag inte.

På sätt och vis var det en lättnad då mamma dog. Vi behöver inte längre fundera på hur vi borde sköta henne. Min storasyster hade sparat pengar för att få mamma i skick.

Själv bodde vi inte med mamma, utan i en fosterfamilj. Jag flyttade till den då jag var 2 år. Familjen hade också biologiska barn. Jag visste alltid att jag på något sätt var annorlunda, men visste inte varför. Jag fick uppleva att jag inte dög till någonting. Det inverkade länge på hur jag såg på och upplevde mig själv.

Jag behövde väldigt mycket hjälp med allt. Jag fick jämnt hör att “Evaliisa kan inte”. Om inte min omgivning så mycket betonat detta, så skulle jag kanske inte själv också så starkt trott på det.

Mina fosterföräldrar tog hand om oss och var stränga. De ville kanske träna upp oss, då de visste att vi på grund av FAS-diagnosen hade en risk för att bli utslagna. Eller kanske ville de skydda oss mer än vanligt. Men samtidigt upplevde jag att jag inte var jämlik. De biologiska barnen i familjen påminde oss om att vi inte på riktigt hör till familjen.

Som barn var jag uppkäftig, temperamentsfull. Till FAS-diagnosen hör att filtren i anslutning till socialt beteende saknas. Jag hamnade i pinsamma situationer, jag pratade olämpliga saker på begravningar.

I tonåren började en period av hat. Jag ville få bort all sprit i världen. Jag hade stora inlärningssvårigheter och fick gå i en anpassad skola. När jag var 18 år rymde jag från fosterfamiljen, då jag hade för mycket problem i den. Jag återvände aldrig.

Då jag sedan var tvungen att ta ansvar för min vardag och mitt liv, var jag helt vilse. Då jag köpte mjölk i butiken, funderade jag på vilken mjölk jag ska köpa och vad mamma säger om jag köper den.

Först då jag fick egna barn, insåg jag att detta är mitt liv och jag får själv bestämma över det.

Då jag var cirka 30 år började jag acceptera mig själv. Jag läste mer om min diagnos och började förstå varför jag som barn haft det så jobbigt. Denna kunskap har hjälpt mig. Min hjärna fungerar på ett annat sätt på grund alkoholexponeringen under fosterstadiet.

Jag har fått självkännedom och självförtroende. Jag är barmhärtigare mot mig själv. Men samtidigt måste jag kräva mycket av mig. Jag vet att jag måste arbeta hårdare än andra för att nå samma mål. Fortfarande som vuxen är det en utmaning för mig att påbörja och slutföra saker.

Jag har i en kamratgrupp i Förbundet Utvecklingshämning börjat hjälpa unga med FASD. Då jag sett andra människor med samma diagnos, har jag insett att jag egentligen är ganska lyckligt lottad. Situationen kunde vara mycket värre. Kanske har jag kommit lättare undan, för att jag ska kunna hjälpa andra.

Jag har en härlig familj, är gift och har fyra barn. Jag arbetar regelbundet som skolgångsassistent. Jag gillar mitt arbete. Jag förstår barn som har svårigheter. Jag har vänt mina motgångar till en seger. Jag vill ge barnen tro på att de klarar sig. Jag vill att de ska få höra det av någon.

Eevaliisa

Bild: Gorilla

Senaste #nofilter-blogginlägg