I Veronas omgivning, där Romeo och Julia enligt sägnen levde, finns en mångskiftande vinkultur. Dagens moderna teknik både utmanar och upprätthåller områdets gamla traditioner.
I det norditalienska vindistriktet Veneto, som är beläget cirka 30 kilometer öster om Verona, finns den lilla byn Soave med omkring fem tusen invånare. Orten är känd för sina lätta och friska vita soave-viner. Vi besöker byn för att ta reda på hur man identifierar en god och högklassig soave och varför vinet har ett något skamfilat rykte i Finland och övriga Norden.
Artikeln fortsätter nedan efter videon.
Andrea Pieropan, som leder vinhuset Pieropan, berättar om vingården La Rocca. Vinhuset som grundades år 1880 äger 50 hektar vinodlingar i Soave Classico.
Pieropans viner görs uteslutande på vinhusets egna druvor.
”Cirka 90 procent av allt soave-vin produceras av andelslag som köper in sina druvor från olika odlare. Produktionen är omfattande och tyvärr försummas kvaliteten ofta. Distriktet Soave har omkring 6 500 hektar vinodlingar, varav endast 1 500 hektar finns i området Classico. Det förklarar delvis vinets dåliga rykte”, säger Andrea Pieropan.
Jordmånen i Soave Classico är utmanande medan resten av distriktet, som är beläget mellan kullarna, är flackt och bördigt. Den vulkaniska marken i vingården La Rocca har inslag av lera och sten.
Andrea Pieropan ger följande råd till finländare som vill köpa ett gott soave-vin:
”Välj om möjligt ett vin tillverkat av en namngiven producent i området Soave Classico”.
Han berättar att vinerna lämpar sig till bland annat japanska rätter, svamp, risotto och mild fisk.
Soave-vinerna gör främst på en blandning av druvorna Garganega och Trebbiano di Soave, men även druvan Chardonnay används. Andrea Pieropan berättar att varma somrar kan ge druvan Chardonnay ”platt” smak, vilket gör den opålitlig.
Garganegadruvorna från La Rocca lämpar sig utmärkt för torkning. I Veneto används torkade druvor för tillverkning av söta recioto-viner och smakrika amarone-viner. Under den fem månader långa torkningen förlorar druvorna över hälften av sin vikt, vilket leder till att sockerhalten stiger. Appassimento-metoden är urgammal, men dagens varianter är många.
”Torkningen sker på 130 år gamla bambuställningar som när det begav sig införskaffades av min farfars far. Ställningarna användes ursprungligen för uppfödning av silkesmaskar”, säger Andrea Pieropan.
Vi åker via Verona till området Gargagnago di Valpolicella där den ledande amarone- producenten Masi Agricola har sitt högkvarter. Vinhuset Masi Agricola, som producerar cirka 12 miljoner flaskor vin per år, äger vingårdar i Veneto, Toscana och Argentina.
Vi bekantar oss med vinhusets torkrum tillsammans med VD Sandro Boscainis son, marknadsdirektör Raffaele Boscaini.
”Vi använder 15–20 år gamla bambuställningar. Bambu är ett utmärkt material eftersom det håller druvorna isär och möjliggör god ventilation”, säger Raffaele Boscaini.
Torkrummets datastyrda klimatanläggning med glasdörr, som står vid en av väggarna, reglerar luftfuktigheten, temperaturen och ventilationshastigheten. Trots den moderna tekniken föredrar vinhuset naturliga förhållanden – anläggningen används endast vid behov.
Masi Agricola som vill värna om områdets traditioner använder och testar Venetos alla 48 druvsorter.
Den viktigaste blå druvan är Corvina med körsbärstoner. Vid vintillverkningen får Corvinan ofta sällskap av den tjockskaliga druvan Rondinella och druvan Molinara som tillför vinet peppartoner och syrlighet. Ibland används även den lilla druvan Oseleta med kraftig smak.
Vinhuset har ett eget laboratorium som månatligen undersöker vinet i samtliga fat. Det handlar om kvalitetskontroll: Man måste veta hur vinet mår för att kunna vidta lämpliga åtgärder och uppnå önskat resultat.
Raffaele Boscaini berättar att vinhusets huvudprodukt, amarone, är ett mångsidigt vin som lämpar sig till bland annat kött, vilt, pasta och mogna ostar.
Vinerna från Veneto har en gemensam nämnare: Fastän smaken varierar beroende på var druvorna har vuxit är de alla lättillgängliga och lättdruckna, vilket alltid har varit avsikten.
Den smala och krokiga sandvägen upp till kullen Monti Garbi i Valpolicella omges av vingårdar, olivlundar, odlingar och grönska. Här och där bryts grönskan av klarröda vallmoblommor.
Vi befinner oss cirka 300 meter över havet. Marken är vit och kalkhaltig.
Armando Castagnedi grundade Tenuta Sant’Antonio tillsammans med sina bröder Paolo, Tiziano och Massimo år 1995. Vinhuset äger hundra hektar vinodlingar, varav största delen finns på karga Monti Garbi.
”Vi är fyra bröder med sammanlagt fyra huvuden. Vi har fria händer eftersom vi inte belastas av någon egentlig vintradition”, säger Armando Castagnedi.
Bröderna lär sig något nytt varje år. Tenuta Sant’Antonio satsar på rena, fruktiga och balanserade viner. Vinhusets specialitet är vin utan tillsatt sulfit. Sulfit är ett konserveringsmedel som kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner.
Armando Castagnedi berättar att vinerna tillverkas ekologiskt trots att vinhuset saknar ekocertifikat. Smaken hos de fruktiga vinerna varierar från år till år.
”Så kallade naturviner upplevs olika – vissa faller för smaken redan efter första klunken medan andra inte alls tilltalas av den. Sulfitfritt vin är bättre för matspjälkningen än vanligt vin”, säger Castagnedi.
Efterfrågan på naturviner har ökat även i Finland, men eftersom vinerna saknar certifikat är de svårare att definiera och karakterisera än till exempel certifierade ekoviner.
Vingårdens vinrankor är 15–35 år gamla. Av druvorna från de äldre rankorna tillverkas amarone medan druvorna från de yngre rankorna blir valpolicella”.
Tenuta Sant’Antonios röda viner görs huvudsakligen på druvorna Corvina, Corvinone och Rondinella, men ibland används även druvorna Molinara och Oseleta.
Text Päivi Maaniitty, foto Miika Kainu
Chat