Från slutet på hembränning till förbudslag
1866
Hembränning förbjöds. Alkohol fick dock framställas industriellt och ett stort antal brännerier bildades. Till en början såldes alkoholdrycker i vanliga butiker men småningom infördes ett antal begränsningar. Vid sekelskiftet fanns det totalt 1 066 alkoholbutiker i landets städer.
1914
När första världskriget bröt ut, förbjöd senaten distributionen av alkoholdrycker. Utskänkning tilläts endast på restauranger av första klass.
1919
Förbudslagen trädde i kraft den 1 juni 1919. Lagen förbjöd framställning, transport, försäljning och lagring av alkohol. Statsägda Valtion Alkoholiliike – Statens Alkoholrörelse grundades för att förmedla alkohol för medicinska, tekniska och vetenskapliga ändamål.
1931
År 1931 genomfördes en rådgivande folkomröstning om förbudslagen. Den visade att drygt 70 procent av medborgarna önskade att förbudslagen skulle upphävas.
Från Alkos grundande till idag
1932
Riksdagen upphävde förbudslagen med rösterna 120-45 och den nya lagen om alkoholdrycker fastställdes den 9 februari 1932. Statsägda Oy Alkoholiliike Ab fick ensamrätt att importera, exportera, framställa och sälja alkoholdrycker.
Alko inledde sin verksamhet den 5 april 1932 klockan 10. Det är ursprunget till den välkända sifferserien 5-4-3-2-1-0. Inrättandet av Alko hade föregåtts av en rådgivande folkomröstning.
De första 48 butikerna öppnades den 5 april 1932 klockan 10.00, av dessa låg 47 i städer och en i Rovaniemi landskommun.
Den första prislistan omfattade 164 produkter.
1939–1940
När vinterkriget bröt ut begränsades försäljningen av alkoholprodukter genom olika åtgärder. Bland annat kunde landshövdingarna förbjuda försäljning och utskänkning tillfälligt eller helt och hållet.
1942
Inköp av alkoholdrycker begränsades.
1943
Till följd av råvarubrist, olaglig försäljning och de oroliga tiderna började man i Helsingfors i september 1943 dela ut butiksbevis, en motbok som gav kunden rätt att köpa starka drycker i en viss butik. Systemet kallades kundkontroll och spred sig småningom över hela landet. Det kanske mest berömda övervakningsinstrumentet i finländsk alkoholpolitik, ”spritkortet”, hade införts.
1946
”Spritkortet” blev på riksdagens förslag ett instrument för social kontroll. Alla inköp antecknades på kortet. En kundkontrollorganisation inrättades inom Alko.
1949
Svaga viner undantogs kundkontrollen.
På 1950-talet skedde två stora förändringar: ett kassasystem infördes och konsumtionen styrdes mot svagare drycker.
I och med att Sweda-kassaapparaterna togs i bruk fick försäljaren ansvaret för hela försäljningen inklusive betalningen. Butikernas inredning ändrades och flaskorna ställdes upprätt i hyllor.
1952
Starkspriten undantogs kundkontrollen 1952. Med de olympiska spelen 1952 introducerades longdrinkar i sortimentet.
Det året hade Alko 92 butiker, de butiksanställda uppgick till 974, av vilka 215 hade avdelats för kundkontroll. Omräknat till hundraprocentig alkohol uppgick konsumtionen till 1,41 liter per person.
Under olympiaåret utökades Alkos sortiment enormt. Vinutbudet dominerades av europeiska produkter. Vårprislistan innehöll totalt 515 produkter.
1957
Den hundrade Alkobutiken öppnades vid Eriksgatan i Åbo den 1 april 1957.
1958
Kundkontrollorganisationen som bildades på 1940-talet upplöstes, men butiksbeviset, ”spritkortet” kvarstod.
1959
En vinkampanj inleddes med målet att styra konsumtionen mot svaga drycker och minska på drickandet i berusningssyfte. Priset på svaga viner sänktes markant och även priset på starkviner gick ner med några procent. Spritpriserna däremot höjdes med några procent. Sloganen som användes var ”Hellre vin än sprit”. Butikerna inrättade vinhyllor och delade ut broschyrer om vin och vinkultur. Alkos kundtidning Vinposten, dagens Etiketten, började utges 1965.
1962
I Gamla passagen vid Norra esplanaden i Helsingfors öppnades den första självbetjäningsbutiken som bara sålde viner.
1968
Alko hade 130 butiker och 965 butiksanställda. Omräknat till hundraprocentig alkohol var konsumtionen 2,88 liter per person.