Champagnens historia

Uppgången började i början av 1800-talet, då speciellt producenten av den legendariska champagnen Veuve Clicquot lyckades utveckla den komplicerade champagnemetoden ungefär till dess nuvarande nivå. Därefter har tekniska och ekonomiska framsteg följt varandra så tätt att produktionen av den bubblande festdrycken redan i början av 1900-talet var upp i 30 miljoner buteljer om året.

När distriktet därtill hade repat sig från skadorna orsakade av vinlusen och två världskrig, var den redo för nästa steg.

I slutet av 1900-talet hade de största champagnehusen vuxit sig så stora att de ursprungliga ägarfamiljernas resurser inte längre räckte till för att finansiera expansionen. I och med en omfördelning av ägarstrukturerna svällde till exempel Moët & Chandon till en jätte, som nu är en del av lyximperiet LVMH. Moët äger numera såväl Veuve Clicquot som Pommery, och producerar nu lika mycket vin som hela distriktet tillsammans för hundra år sedan.

Från trasor till rikedom

På medeltiden producerades vanligt rödvin i vad som idag utgör champagne distriktet. I praktiken var vinet sämre än vanligt, för den kalla vintern stannade vinets naturliga jäsning ofta upp innan vinet var utjäst, för att sedan fortsätta på våren, då vinet redan var buteljerat. Tack vare flaskjäsningen uppstod tråkiga bubblor i vinet.

Innan man hann bli kvitt bubblorna helt och hållet lyckades de vinna en rad inflytelserika vänner, och så fick regionens vinproduktion en ny riktning. Vanligtvis nämns benediktinermunken Dom Pérignon som den moderna champagnens fader. Det var han som i sekelskiftet 1600–1700 lyckades komma den lynniga flaskjäsningens hemligheter på spåret.

Ett verkligt framsteg tog champagneproduktionen först då man lärde sig mäta det buteljerade vinets sockerhalt med exakta metoder. Dessförinnan kreverade de överjästa buteljerna för sig själva på ett nyckfullt och oförutsägbart sätt, så att arbetarna i vinkällarna måste gå omkring med ansiktsskydd som liknade fäktmasker.