Tårtor och bubblande dryck

Denna postning ingår i Alkos kampanj #nofilter. Syftet med kampanjen är att fundera på ansvarsfrågor inom alkoholvanor utan den försköning som ofta förekommer i sociala medier.

Jag närmar mig temat genom att granska festligheter.

Två sirliga glas som upphöjt skålar mot varandra fyllda med en guldglänsande bubblande dryck. Fokus är på de pärlande bubblorna och den mörka bakgrunden har blurrats sammetslen. Bilden utstrålar något lättsamt och trevligt. Sådana här bilder om fester brukar vi ladda ner i våra sociala medier. Genom min bok “Kosteusvaurioita – kasvukertomuksia pullon juurelta” och mina egna barndomsupplevelser har jag också upplevt bubblornas avigsida. För ett barn kan en förälders överdrivna alkoholbruk vara en verkligt besvärlig sak, som barnet vill dölja, skäms över och med en vilja att upprätthålla kulisserna.

En festsäsong väcker många känslor hos sådana barn och föräldrar, som har erfarenhet av de besvär för mycket drickande leder till. I stället för en glad förväntan kan i huvudet spöka en stor oro över hur vi denna gång kommer att klara festen. Eftersom vi ofta anser det vara besvärligt och pinsamt att blanda sig i andras alkoholvanor, funderar jag på ärendet genom en tårtjämförelse. Tårtor har mycket mindre besvärande värdeladdning.

Jag anser att det skulle vara sunt om vi kunde tala om alkoholvanor på samma sätt som vi pratar om tårtätande: öppet och utan spänningar. Om problem uppenbarar sig, ska också de kunna diskuteras. För om man i en familj fritt kan diskutera drickande, utan att en blir arg och en annan får ångest eller barnen rädda, så blir det inte en sådan härva av undangömmande och bitterhet, som i värsta fall leder till att fuktskador eller alkoholproblem överförs till följande generationer.

En tårta är en trevlig läckerhet på festbordet. Den är på inget sätt en nödvändig del av programmet, men kan bidra till att höja stämningen på festen över det vardagliga. Detsamma kan en festskål eller ett glas vin göra. Av någon anledning kan vi bättre ransonera vårt tårtätande än alkoholportionerna. Den händer aldrig att värden eller värdinnan reserverar en eller för säkerhets skull två tårtor per festdeltagare. Vi får också på ett friare sätt tala om tårtorna.

Ingen anser att du är en förmyndare eller tårtpolis, om du anser att två tårtbitar per deltagare är tillräckligt för festen.

I varje sällskap finns alltid närvarande en farbror eller tant som inte vill ha en tårtbit, och ingen reagerar på det. I sällskapet finns också de som gärna skulle ta fler tårtbitar, men de har redan som barn har lärt sig att det inte är bra om de ensamma äter hela tårtan och dessutom på en gång. Och om någon av gästerna ändå entusiastiskt slänger i sig så mycket tårta att han eller hon snart spyr bakom knuten, skulle situationen säkert väcka förvåning och diskuteras.

Om det skulle gå så olyckligt att någon av gästerna i tårtberusningen blir aggressiv, skulle de andra reagera på situationen på samma sätt, och utan tvekan skulle de förmana personen, som man gör med ett barn i trotsåldern som beter sig grisaktigt. Sådär får du inte göra, du får inte vara besvärlig med andra, och detta kan festdeltagarna i en sund miljö säga högt. Det mest fega är nämligen att tänka att jag kan inte ta upp den problematiska situationen och hellre kör jag i god tid hem med bilen innan den förväntade tårtkatastrofen inträffar. Ett barn kan inte på samma sätt dra sig ut ur leken.

Om man hemma kan tala om dryckesvanor och med festfolket kan diskutera drickande lika fridfullt som om tårtätande, är situationen troligen mycket bra. Om det med alkoholvanor finns hemlighållande, skam, övervakning och kontroll, då är det skäl att se över vanorna. Ämnet i sig är inte ondskefullt, farligt eller besvärligt, utan det är fråga om ransoneringen.

Kan ni hemma diskutera föräldrarnas drickande, som om det gällde tårtätande? Kan ni utan att någon blir arg säga att nu har du ätit för mycket, eller skulle det vara trevligt att emellanåt äta enbart något salt.

Ani Kellomäki

Artikeln har också på finska publicerats i bloggen Kokovartalofiilis.

Foto: Riikka Kantinkoski