Humle ger ölet nyanser

Humlen ger ölet aromer och beska. Eftersom alla humlesorter har sin egen karaktär är det inte egalt vilken sort bryggaren väljer.

Humle är en traditionell och viktig komponent i öl. Humlens friska beska balanserar upp maltens sötma.

Vid ölbryggning används växtens honblommor, som kallas humlekottar. Ölets beska kommer från kottarnas alfasyror.

De olika humlesorterna innehåller olika mängd alfasyror. Humlen tillför även smakämnen som är specifika för de olika sorterna. Därtill förbättrar humlen ölets hållbarhet.

Varje humlesort har sin egen arom

Det finns flera hundra olika humlesorter med specifik aromprofil. Humlens egenskaper påverkas även av årgången och växtunderlaget. De klassiska öltyperna bryggs enligt traditionella recept, men många bryggerier experimenterar friskt med humle.

Den tjeckiska humlesorten Saaz tillför många pilssorter lätt beska och örtighet. Tyska Perle ger större beska än Saaz och engelska Golding tillför öl av aletyp nyansrik kryddighet, örtkaraktär och citrustoner.

De mest kända amerikanska humlesorterna Cascade, Centennial och Columbus tillför ölet toner av kryddor och citrus, bland annat grapefrukt. Sorten Citra ger ölet både citrustoner och tropisk fruktighet.

Många av dagens trendiga och nyansrika humlesorter kommer från bland annat Nya Zeeland. Humlesorten Wakatu ger ölet blommighet och limetoner medan sorten Nelson Sauvin tillför drycken vinbärstoner.

Förhoppningen är att den experimentella humleodlingen i Finland skall ge bryggerierna inhemska humlesorter. Många bryggerier använder alternativa smakkällor så som pors, lakritsrot och malört.

Humlingstidpunkten har betydelse för smaken

Humlingen görs före jäsningen under den så kallade vörtkokningen. Man talar om bitterhumling och aromhumling. Vissa humlesorter lämpar sig för båda, medan andra endast lämpar sig för den ena.

Vid bitterhumlingen, som görs i början av vörtkokningen, används en humlesort som ger önskad beska. Aromhumlingen görs i slutet av kokningen för att bevara humlens aromer.

Humlen tillförs i allmänhet som pellets, men även olja används. Vid torrhumling, som innebär att vörten tillförs pellets eller hela humlekottar efter kokningen, löser sig alfasyrorna inte men ölet får rikliga humlearomer. Vid våthumling, som vinner allt mer terräng, används färska humlekottar.

Text Lasse Pakarinen