Chat
Douro är portvinets hem
Floden Douro flyter genom norra Portugal. I floddalen mognar de druvor som används för tillverkning av världens mest kända starkvin, nämligen portvin.
Den hektiska skördedagen på Dourodalens terrasserade sluttningar håller på att övergå i en traditionell druvtrampningsritual. I två stora granitbassänger vid Quinta do Panascals vineri trampar olika gamla människor. Druvsörjan, som når ända upp till knäna, förvandlas långsamt till portvinsråvara. Vinmakare David Guimaraens plockar upp en näve druvsörja från föregående kväll. ”Färgen är vackert djupviolett och doften är fyllig”, säger han leende.
David Guimaraens är teknisk direktör vid företaget Fladgate Partnership, som äger portvinshusen Croft, Fonseca, Krohn och Taylor´s. I sex generationer, ända sedan början av 1800-talet, har hans släkt tillverkat portvin utan uppehåll. ”Man kan nog påstå att portvinet flödar i mina ådror och min hjärna”, säger David Guimaraens med ett stort skratt.
Druvsörjan får jäsa i så kallade lagarbassänger från 1700-talet. Inom tre dagar spetsas druvsaften med 77 procentigt vindestillat, som avbryter jäsningen och bevarar sötman. Det blivande portvinet leds till stora träfat för lagring.
När våren kommer transporteras vinet till hamnkällare i Vila Nova de Gaia mittemot Porto, där Atlantens salta vindar blåser. I dag lagrar en mindre del av områdets producenter sitt vin i Douro.
Krävande blandning
Tillverkningen av portvin övervakas av Portvinsinstitutet (Instituto dos Vinhos do Douro e Porto), som bland annat har definierat ett hundratal druvor som får användas vid tillverkning av portvin. De vanligaste druvsorterna är touriga nacional, touriga francesa, tinta barroca, tinta cão och tinta roriz.
”I år fick vi en utomordentlig skörd av vår viktigaste druva touriga francesa”, säger David Guimaraens arbetspar António Magalhães, som är expert på vinodling på hög höjd.
Vinodlingarna i Douro vattnas inte, utan druvorna får mogna på vädrets villkor i den torra skifferhaltiga jorden. Regnmängden, solljuset och vindförhållandena varierar stort mellan områdets vinodlingar.
Portvin görs i regel på olika druvsorter och vin av olika årgång. Portvin finns i röd (ruby), tegelröd/gulbrun (tawny) och vit (white port) tappning. Det unga och fruktiga portvinet ruby, som får mogna cirka tre år, är den vanligaste varianten. Tawny port, som är en blandning av 3–10 år gamla viner som har mognat på stora ekfat, bjuder i allmänhet på kryddiga aromer och nöttoner. Märkningen LBV (Late Bottled Vintage) anger att ett portvin är gjort på druvor från en och samma årgång och att det har lagrats 4–6 år på fat före buteljeringen.
”Det högt uppskattade portvinet vintage port buteljeras efter två års lagring på fat, varefter det får mogna några år eller till och med decennier på flaska”, säger David Guimaraens.
Tillverkarna får vänta ända fram till våren 2018 innan de vet om höstens vin kan klassas som vintage port. Kvaliteten bedöms av portvinsföretagens ledning, vinmakare, provsmakare och intressenter vid särskilda provsmakningar. Tillfällena hjälper också till att föra över central kunskap till de yngre medarbetarna.
Lojala medarbetare är guld värda
På hösten fylls vägarna i Övre Douros största tätort Peso da Régua och de små vinbyarnas smala serpentinvägar av lastbilar med vindruvslast och minibussar med skördearbetare.
Marta Cardoso står i en brant sluttning på vingården Quinta S. Luiz och klipper ner druvklasar i en stor hink.
”Jag vandrar 10–15, ibland till och 20 kilometer per dag så jag behöver nog inget gym”, säger hon.
Dammet yr när flakbilen avhämtar plockarna strax före solnedgången.
Vinmakare Ricardo Macedo berättar att vingården i allmänhet lider brist på arbetskraft under skördetiden. Därför är de lojala säsongsarbetarna värda sin vikt i guld.
Vingården Quinta S. Luiz har sina rötter i portvinshuset Kopke som grundades år 1638.
De första vinodlingarna dök upp längs Dourofloden redan före vår tideräknings början, men portvinet fick sin nuvarande utformning först på 1600- och 1700-talen. Vin var en efterfrågad handelsvara och de långa transportsträckorna ställde stora krav på hållbarheten. Problemet löstes genom att tillföra vinet druvdestillat som konserveringsmedel. Methuenavtalet, som slöts mellan Portugal och England år 1703 till följd av det försämrade förhållandet mellan England och Frankrike, stimulerade importen från Portugal och ledde till att de portugisiska vinerna blev populära i England.
I dag tillhör Quinta S. Luiz och två andra vingårdar i Douro företaget Sogevinus, som också äger portvinshusen Cálem, Barros och Burmester.
Vinmakare Ricardo Macedo övervakar lossningen av druvor, avskiljningen av klasarnas veddelar och den mekaniska krossningen av druvorna. Inne i byggnaden står en lång rad blänkande ståltankar.
Han fyller ett glas med grumlig rödblå nektar ur en av tankarna och för det till näsan. ”Toner av körsbär, torkade fikon, mandel och nejlika. Det här portvinet kommer att rimma utmärkt med chokladtårta”, säger han.
Ökande vinturism
Portvinet fick sin ursprungsklassificering år 1756. Portugals dåvarande premiärminister, markis Pombal, tröttnade på att den berömda drycken var av ojämn kvalitet, producerades i för stor mängd och förfalskades.
Vinodlingarna i Douro upptar cirka 40 000 hektar och enligt Portvinsinstitutet uppgår antalet odlare till sammanlagt drygt 30 000.
Under de senaste åren har de internationella vinkritikerna fått upp ögonen för Douros röda och vita viner. Dirk Niepoort, som leder familjeföretaget Niepoort, berättar att druvorna från familjens tre egna odlingar och från företagets kontraktsodlare främst används för produktion av röda och vita viner. Ungefär 35 procent av företagets produktion utgörs av portvin.
Den holländska släkten Niepoort, som blev portvinshandlare på 1840-talet, inledde verksamheten utan egna odlingar eller källare.
Dirk Niepoort säger att de förbättrade vägförbindelserna och den ökande vinturismen ger lokalbefolkningen framtidstro.
”De dåliga förbindelserna bevarade länge Douro som ett skyddat paradis, vilket gagnade de gamla odlingstraditionerna. Nu stiger levnadsstandarden. Området får nya restauranger och hotell och gamla förfallna byggnader restaureras”, säger han.
Vinodlingen är ett livsvillkor för det fattiga Douro-området. År 2001 upptog Unesco regionen Övre Douro på Världsarvslistan.
