Drömmen blev sann i Italien

När Riina Walli i sin hyrbil svängde in i den lilla byn på gränsen mellan Lazio och Umbrien var det ett perfekt ögonblick. Den var nämligen exakt det hon letat efter.

”Vi hade kört mer än 2 600 kilometer kors och tvärs i Italien och tittat på säkert tio bostäder. När vi kom till den här lilla byn kände jag att allt föll på plats”, beskriver Riina Walli.

Hon slog till. Nu hade hon ett eget hus i landet som hon alltid älskat.

”Konst, mat, mänsklighet och århundraden av kulturella lager vävs samman i Italien. Trots att min italienska än så länge är knagglig, hälsar folk i byn på mig och stannar för att småprata. Det är verkligt fint.”

Länge har Riina längtat till Italien

Italien har Walli haft i blodet sedan unga år. För det kan hon skylla, tacka eller kanske både och, sina föräldrar som arbetade som journalister, och särskilt pappa Antero. Han uppskattade det europeiska kulturarvet och den europeiska civilisationen och ville presentera den för sina barn.

”Min fars tankar påverkades av Grand Tour-­traditionen från 1800-talet, där förmögna familjers barn reste runt i månader för att lära känna kontinenten och dess historia. Min Grand Tour var tre veckor i Italien med pappa när jag var 19 år.”

Resan med fadern gjorde stort intryck på Riina Walli. Som ung upptogs hennes fantasier av romantiska vindslägenheter i Paris och andra europeiska städer, med utsikt över tak och kyrktorn. När man därtill hemma ofta njöt av god mat och dryck, och samtalade om händelser i världen, föddes en längtan att resa utomlands som inte lämnade henne i fred.

”Hemma i Europa’ var min pappas grundläggande livsfilosofi, och min mamma tänkte i stort sett i samma banor.”

Livet i italienska byn är som en film i slowmotion

Riina Walli insåg att hon under årens lopp besökt Italien över 20 gånger.

”Jag erkände att jag var galen i landet för ungefär fem år sedan. Jag hade av olika anledningar flera resor till Italien i kalendern, och jag började fundera att det kunde vara trevligt med ett mer permanent boende där.”

Riina Wallis semesterbostad ligger i byns gamla centrum. Fyravåningshuset har tidigare varit bland annat postkontor och från fönstren har man utsikt över berget Benedettos sluttningar. Jämfört med det jäktiga tempot i senhöstens snöslask är det makliga livet och varma vädret i byn med tusen invånare som från en film i slowmotion.

”Men när jag handlar i byns lilla matbutik är utbudet av livsmedel mångsidigare där än i finska butiker.”

Kött, bröd, fisk och grönsaker köper Walli i specialbutiker eller på torget som hålls två dagar i veckan. Det har lärt henne vad färskt innebär.

”Allt som säljs på vårt torg kommer från trakten. Det är praktiskt taget omöjligt att köpa livsmedel som producerats någon annanstans.”

God mat ska föra människor samman, inte skilja dem åt

Det är alltså ingen överraskning att Riina Walli bekänner sig vara en beundrare av det italienska köket. Hon gillar att laga mat av lokala ingredienser, men den verkliga magin i det ­italienska köket är i slutändan något större.

”Italienarna äter mycket och god mat. De vägrar dålig mat”, konstaterar Walli.

Hon har märkt att det i Italien sällan pratas om mat på ett tekniskt sätt; det som är viktigare än kalorier, protein- och sockerhalter är känslan som maten väcker. Rätterna kategoriseras inte heller baserat på om de innehåller kött eller inte. En innehåller, en annan gör det inte, och det är bara så det alltid har varit. Tanken med god mat är att föra människor samman, inte att skilja dem åt.

”Jag älskar det italienska sättet att sitta till bords tillsammans och länge. Vid det gemensamma bordet njuter man inte bara av maten utan också av sällskapet.”

Till skillnad från indelningen i kött eller vegetariskt som är typisk i Finland och betonar matens bränslefunktion, har rätterna i Italien bara namn. Exempelvis pasta arrabiata, eller en av Riina Wallis egna favoriter gnocchi con burro e salvia, ­gnocchi med smör och salvia. Den enkla anrättningen förtrollar henne gång på gång – särskilt om hon får den framför sig i ett vackert landskap, när solen går ner i en stad genomkorsad av kanaler eller bakom siluetten av berg i fjärran.

”Det handlar helt enkelt inte bara om vad som finns på tallriken, utan njutningen uppstår av allt som syns, hörs och doftar i omgivningen.”

Fritidshus med plats för många generationer, drömmar och gemensamma middagar

Walli har det underbart i Italien, men ­riktigt allt har ändå inte varit så lätt för en som är van vid det funktionella Finland. En av de första kultur­skillnaderna var ingåendet av bostads­köpet. Början gick smidigt, men om det italienska köket präglas av traditioner, är de närvarande också i byråkratin.

”Ingenting händer utan en notarie. Köpebrevet hade 26 sidor och det lästes upp i närvaro av notarien på två språk. Det hela skulle kunna jämföras med en vigsel enligt det långa formuläret, där det finns gott om tid att ångra sig”, säger Riina Walli med ett skratt.

Men det gjorde hon inte. Hon hade kommit hem till det Europa som hennes far i tiden hade uppmuntrat sin dotter att ta del av. Nu gör Riina Walli samma sak för sina fyra barn, varav det äldsta också är delägare av huset.

Det är ett hus med plats för många generationer, drömmar och stora gemensamma middagar.

”Min mamma Marja har sagt att jag ska hålla fast vid mina drömmar, och att jag har tagit ett djärvt beslut när jag köpt ett eget hus i Italien. Jag är verkligen stolt över det berömmet.”

Text Juho Paavola, foto Petri Wäänänen