För samlaren Seppo Louhivuori är kaffet alltid på kort

Paketet först, sedan smaken. Ungefär så kan man beskriva Seppo Louhivuoris relation till en av hans livs stora kärlekar, nämligen kaffe. Den största kärleken är frun, där­efter kommer vykort, etiketter, samlar­bilder och tillbehör. Det första är något man inte samlar, de övriga däremot i desto högre grad.

”Samlandet är en hobby, kanske rentav en sjukdom. Jag tror att min fru har gett upp och låter mig hållas, hon har ju egentligen inget val”, säger Louhivuori med ett skratt.

Hans postkortssamling innehåller över 2 000 kort bara med kaffemotiv. De avspeglar hur kaffekulturen och Finland har förändrats under en människoålder. Seppo Louhivuori var barn på 1950-talet. På den tiden var kaffet fortfarande på kort i Finland. Som sista livsmedel upphörde ransoneringen av det och socker först 1954.

”I mitt hem dracks det inte surrogat, och dyrt kaffe drack man sparsamt. Pappa tog ibland upp mig i knät och lät mig smaka på kaffet från hans kopp. Jag var inte förtjust”, minns Louhivuori.

Gamla föremål avspeglar sin tid

Louhivuoris intresse för kaffe utgår just från historien. Som samlare har han blick för gamla föremål som skapar en bild av tiden. Av det som folk hade, och som de inte hade.

“Kort och kaffe passar ihop. Kaffe är ju närapå Finlands nationaldryck och har alltid ingått hos oss vid olika tillfällen. Finland är det enda land som har lagstadgade kaffepauser på arbetsplatserna.

”Postkorten ger en tidsbild och de återspeglar hur tiderna förändras. Förr skickade man kort, idag gör man det väldigt sällan.

Seppo Louhivuori har kategoriserat sina kaffekort enligt ämne. Det finns reklamkort, kort om bönodling med internationella nyanser, dukningar och kaffetillbehör. Och givetvis kort som visar tillfällen där man dricker kaffe. De är viktiga, eftersom kaffe är en del av den sociala traditionen, påpekar Louhivuori. En bra skola i det hänseendet var hans första riktiga arbetsplats, lampbutiken Turun Lamppu i Åbo. Där kunde den unge dekoratören ställa klockan efter det när butikens äldre madamoiselle tog kaffepaus.

”Hon lyfte det ena benet över det andra och började sörpla i sig kaffet från fatet, som man gjorde förr i världen. Hennes sörplande var så pass häftigt att vi yngre anställda tog paus bara för att iaktta henne”, minns Seppo Louhivuori.

Det är viktigt att känna sitt kaffemått, säger samlaren

Numera är sörplande bara en synonym till att dricka kaffe, i övrigt kan seden endast ses på kort. På vårvintern visades en utställning signerad Seppo Louhivuori i Tammerfors på musei­centrum Vapriikkis Postmuseum, dit han hade gjort ett urval från sin samling av kort med kaffetema.Uppdraget var inte särskilt lätt, så det gick åt både en och två koppar kaffe medan han bläddrade bland korten. När Seppo Louhi­vuoris kaffetand börjar värka, tar han ett av sina många kaffe­mått.

”Ja, jag samlar också på sådana.”

Det är viktigt att känna sitt kaffemått. Louhi­vuori har nämligen märkt att storleken på både kaffebryggarens och kaffetillverkarnas mått varierar. När man kan sitt favoritmått smakar kaffet bra. Därför laddar han alltid sin Moccamaster pietetsfullt med exakta mått.

”Inte med råge, inte knappa mått, ingen extra sked. För stor mängd gör kaffet beskt.”

Mörkrostat har de senaste åren liksom obemärkt blivit även Seppo Louhivuoris favorit­kaffe. Bönans ursprung kan variera, så länge smaken är rätt.

”Det bästa är att mala bönorna med egen kvarn. Jag blandar olika bönor, lite av ljusare och lite av mörkare rostning och letar efter lämpliga kombinationer.”

Det är en bra idé att skriva upp vilka märken man använt, om det skulle råka bli en fullträff. Louhivuori medger dock att han inte alltid kommer ihåg att göra det. Samlandet tar han på allvar, men attityden till kaffe och livet är mer avslappnad.

På Vilkkimäki kaffemuseum väcks gamla minnen till liv

“Jag är ingen barista. Jag gillar inte att hålla på med finsmakeri när det gäller kaffe. Hemma kokar jag vanligt kaffe och om jag vill ha något speciellt, går jag på café.”

Utöver postkort samlar Seppo Louhivuori också så kallade aromskydd i kartong. När kaffet fort­farande kom till butikerna från små rosterier, hade varje rosteri sitt eget aromskydd i kaffe­påsarna, och de var samtidigt samlarkort.

”De kändaste är Pauligs serie från 1954–55. Den innehöll 216 olika bil- och motorcykelmotiv som småpojkarna samlade. Jag var en ung gosse på den tiden och därför är de viktiga också för mig”, säger Louhivuori.

Under de senaste åtta åren har Louhivuori inte bara utökat sin egen kafferelaterade samling, utan också varit värd för Vilkkimäki kaffemuseum i Lundo. Museet, som drivs av en förening, har samlingar av allehanda föremål som anknyter till kaffe samt tillbehör för att koka och avnjuta kaffe. När besökarna öppnar dörren kliver de rakt in i det förflutna. För många är museet en tidsresa tillbaka till ungdomen med välbekanta föremål som inte längre finns på butikernas hyllor. Seppo Louhivuori är mycket fascinerad av att väcka historien till liv och besökarnas minnen till liv.

”Kaffe och dess kulturhistoria är en intressant hobby för mig, men det är alltid ett plus om jag med hjälp av den dessutom kan väcka minnen hos andra och få dem på gott humör.”

https://kahvimuseo.wixsite.com/vilkkimaenkahvimuseo

Text Juho Paavola, foto Suvi Elo